Det vibrerar misstänksamt oroväckande i mina ådror
kan nästan inte andas....
Tunnelseende och minnesluckor färgar mörkret så att det blir till en sprakande kavalkad som blixtrar förbi.
Vätskan flyter trögt och stockar sig, spänner och spränger snart ett hål i hålet.
Trodde jag varit med om det mesta men det kommer mera hela tiden. Jag måtte vara en måltavla av stora mått fast det enda jag önskar är lugn och ro.
Omvärderar mycket av vad jag trodde både om mig själv och andra. En sak är säker att ny tystnad kommer att råda resten av livet.
Ett behov jag haft har gått förlorat.
om det är bra eller dåligt det vet jag inte?
piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar