dis!

Tog en promenad i det totala mörkret en senhöst som denna kväll, har aldrig sett så många stjärnor fast det inga fanns.Ingen stjärna kunde synas genom Diset och regntunga moln. Men jag såg stjärnor ändå.

Jag gick och kände att där i det kompakta mörkret fanns jag fast jag inte såg.

De fysiska rörelserna gjorde att jag på något sätt fick en känsla av min egen existens, vilket påminde mig om min önskan att bygga det vackraste tillsammans med en annan människa.

Att jag gick där utan syn men gick ändå.

Visst jag trampade i en vattenpöl men gick ändå.

Visst jag snubblade på en sten men jag gick ändå vidare.

Ja rakt vidare och känslan blev starkare av att finnas till trots mörkret.

Jag drömmer fortfarande att bygga det vackraste.

Jag önskar att drömmen blir sann.

Jag hoppas att jag får se stjärnorna på riktigt igen.